Midnattstankar

Det finns något i de nordiska skogarna som inte riktigt går att sätta ord på. Något som inte syns, förrän det är för sent. Mellan granarnas täta kronor, där ljuset knappt når ner till marken och vinden viskar i gamla träd, sägs det att Mörksuggan vandrar.
Mörksuggan är inget vanligt väsen. Den är inte som tomtar, älvor eller ens de mer skrämmande skogsråna. Mörksuggan är något äldre. Något mörkare. Den är inte bara en varelse, den är en känsla. En närvaro. Ett tryck över bröstet när du plötsligt inser att du inte längre hittar vägen hem.

En gestalt född ur skuggor
Beskrivningarna av Mörksuggan varierar, men de som påstår sig ha sett den talar ofta om samma sak: en mörk, låg gestalt som rör sig ljudlöst mellan träden. Ibland liknar den en kvinna, ibland ett djur, men alltid förvriden, som om den inte riktigt hör hemma i vår värld.
Den sägs sakna tydliga ansiktsdrag. Istället är dess ansikte som en skugga i sig, där ögonen ibland glöder svagt, som kol i en döende eld. Den smälter samman med mörkret och blir nästan osynlig, tills den plötsligt står alldeles för nära.

Den som vilseleder
Mörksuggans främsta kraft är inte styrka, utan förvirring. Vandrare som gått vilse i skogen har berättat om hur stigar plötsligt försvinner. Hur ljuden omkring dem förändras. Fåglarna tystnar. Vinden dör ut. Och i den där tystnaden börjar något annat ta plats. Ett svagt viskande. Det låter som någon du känner. Någon du litar på. Kanske en familjemedlem. Kanske en vän. Rösten lockar dig att gå djupare in i skogen, bort från tryggheten, bort från verkligheten. Och ju längre du följer den, desto svårare blir det att vända tillbaka.

Den som suger kraft
Namnet Mörksugga tros komma från dess förmåga att “suga” energi ur sina offer. Inte på ett synligt sätt, inga sår, inga märken.
Men de som mött den och överlevt beskriver en total utmattning. Som om något dragit livet ur dem. Kroppen blir tung. Tankarna dimmiga. Och viljan att kämpa försvinner sakta. Det är då Mörksuggan kommer närmare. Inte alltid för att döda.
Ibland räcker det att den lämnar dig där, ensam, vilse, utan kraft att hitta hem.

Ett väsen eller varning?
Det finns de som tror att Mörksuggan inte är en fysisk varelse alls. Att den istället är en symbol för något annat. För rädslan att gå vilse, inte bara i skogen, utan i livet.
Att Mörksuggan är den där mörka rösten inom oss som viskar att vi ska ge upp. Att vi ska fortsätta in i det okända, trots att något i oss skriker att vi borde vända om.
Men oavsett vad man tror, finns berättelserna kvar. Gamla historier från generation till generation. Varningar till barn att inte gå för långt in i skogen. Att alltid hålla sig till stigen. För ibland, är det inte bara naturen du möter där ute.

Om du möter mörksuggan
De få råd som finns är enkla, men svåra att följa i panik:

• Följ inte röster du inte kan se källan till
• Stanna upp istället för att springa blint
• Håll fast vid något verkligt, en stig, ett träd, din egen andning
• Och viktigast av allt: vänd om i tid

För när mörkret blir för djupt, och skogen känns oändlig, då kan det redan vara för sent.

Lite tips
Vill tipsa om denna underbara grupp på fb Social media support & share group (swedish)
I denna grupp är det ett underbart gäng som läser det man delar i gruppen, och kommenterar vid varje tillfälle. Så om du vill att din blogg ska växa så gå med i denna grupp.

Vill även tipsa om en annan grupp på fb: Svenska bloggare
Det är en nystartad grupp där alla är välkomna, det spelar ingen roll vart i världen man sitter, bara så länge man bloggar på svenska.