Stilla ord

Mylningen är ett av de mest tragiska och skrämmande väsendena i nordisk folktro. Till skillnad från många andra övernaturliga gestalter är mylningen inte ett uråldrigt skogsväsen eller ett demoniskt monster, utan ett barn. Ett barn som aldrig fick leva, aldrig fick en grav och aldrig fick ro. Berättelserna om mylingar är fyllda av sorg, skuld och mörka hemligheter från en tid då skam kunde vara dödlig.

Vad är en mylning?

En mylning är anden efter ett spädbarn som dödats eller övergivits av sin mor, oftast i hemlighet. I äldre tider var ogifta mödrar hårt dömda av samhället, och rädslan för skam, straff och utfrysning kunde driva kvinnor till fruktansvärda handlingar. Barnet begravdes i smyg i skogen, i en åker, under golvet i stugan eller vid en vägkant, utan kristen begravning och utan namn.

Därför blev barnet kvar mellan världarna. Inte tillräckligt levande för att höra till de levande, men inte heller accepterad bland de döda.

Hur ser en mylning ut?

Skildringarna varierar, men oftast beskrivs mylningen som ett litet barn, ibland genomskinligt, ibland blodigt eller blåfruset. I vissa berättelser är den nästan osynlig, man hör den innan man ser den. En barnröst som gråter i natten. Ett spädbarns skrik från skogen.

Ibland sägs mylningen kunna växa sig tyngre och större ju längre den bärs, vilket förvandlar mötet till en kamp på liv och död.

Mylningens beteende

Till skillnad från många andra väsen är mylningen inte ond i grunden. Den är driven av en enda sak, längtan efter att få bli begravd på rätt sätt.

Många sägner berättar om vandrare som möter en mylning på ensliga vägar. Barnet ber då den levende att bära det till kyrkogården. Den som går med på det känner hur barnet blir tyngre och tyngre, tills det nästan inte går att röra sig. Lyckas man ta sig hela vägen till vigd jord hörs ett sista, lätt andetag, och barnet blir äntligen fritt.

Men den som vägrar att hjälpa riskerar att bli förföljd av skrik, olyckor och ibland döden själv.

En väktare av skuld

Mylningen fungerar också som en påminnelse om skuld och hemligheter. I vissa berättelser avslöjar den sin egen mor genom att ropa hennes namn. I andra orsakar den sjukdom, missväxt eller olyckor i bygden tills sanningen kommer fram. Då tvingas modern erkänna vad hon gjort, och först därefter kan mylningen få ro.

På så sätt är mylningen både offer och hämnare. Ett barn som aldrig fick en röst i livet, men som fick det i döden.

Varför är mylningen så skrämmande?

Det som gör mylningen extra obehaglig är att den inte är ett fantasimonster utan bygger på verkliga tragedier. Barnamord och hemliga födslar förekom i Sverige långt in på 1800-talet. Skammen var ofta större än rädslan för döden.

Mylningen är därför inte bara ett spöke, den är ett samvete. En gestalt som påminner om konsekvenserna av hårda normer och människans mest desperata val.

Rädslan kommer inte främst från huggtänder eller klor, utan från gråten. Ett barns ensamma gråt i mörkret.

Mylningen idag

Mylningen har levt kvar i litteratur, konst och populärkultur. Den dyker upp i skräckberättelser, rollspel, poddar och tv-serier, ofta som en symbol för bortträngd skuld eller obearbetad sorg. I modern tolkning är mylningen ibland mindre hämndlysten och mer tragisk, ett spöke som bara vill bli sedd.

Den påminner oss om något djupt mänskligt, behovet av att få höra till, att bli erkänd och älskad, även efter döden.

En sorglig skräckgestalt

Mylningen är kanske ett av de mest sorgliga väsendena i svensk folktro, och en av dom skrämmande väsen. Men den väcker också medkänsla. Den är inte ett monster som föddes ont, utan ett barn som blev sviket av både sin mor och sitt samhälle.

Kanske är det därför mylningen fortfarande berör oss så starkt. För bakom skräcken finns en fråga som fortfarande är lika obehaglig.

Vad händer med dem som aldrig fick en plats i världen?