Stilla ord

Sagoväsen framställs ofta som magiska, nyckfulla eller till och med vänliga. De dyker upp i barnböcker, godnattsagor och romantiserade illustrationer. Men bakom de mjuka färgerna och de fantasifulla berättelserna döljer sig en betydligt mörkare sanning. I den äldre folktron var sagoväsen inte till för att underhålla barn, de var varningar.

Sagor som skräck, inte tröst

Sagor som skräck, inte tröst

Förr i tiden användes sagor för att förklara det oförklarliga och för att hålla människor borta från fara. Skogen, vattnet och natten var livsfarliga platser. Sagoväsen personifierade dessa hot. Ett barn som gick för nära sjön kunde ”tas av näcken”. En kvinna som följde en vacker främling i skogen riskerade att möta skogsrået, och aldrig återvända som sig själv.

Väsen som livnär sig på människor

Väsen som livnär sig på människor

Många sagoväsen är i grunden rovdjur.
Troll rövar bort barn och byter ut dem mot bortbytingar.
Älvor lockar människor till dans tills de faller döda av utmattning.
Näcken spelar sin fiol för att dra lyssnaren ner i vattnets djup.

De är inte onda på ett mänskligt sätt, de saknar empati. Människan är för dem vad boskap är för oss.

Skönhet som fälla

Skönhet som fälla

Ett återkommande tema är bedräglig skönhet. Sagoväsen visar sällan sitt sanna jag. Skogsrået är vacker framifrån men ihålig baktill. Sjörået sjunger ljuvligt men drunknar sina offer. Det vackra är inte tryggt utan det är ett bete.

Ingen moral, ingen rättvisa

Ingen moral, ingen rättvisa

Till skillnad från moderna sagor belönas inte alltid de goda. I folktron kan den oskyldige straffas och den skyldige gå fri. Sagoväsen följer sina egna lagar, ofta obegripliga och grymma. Ett felsteg, ett brutet löfte eller en blick för mycket kan räcka för att förstöra ett helt liv.

Varför vi gjort dom snällare

Varför vi gjort dem snällare

När världen blev säkrare behövde vi inte längre samma varningar. Sagoväsen förvandlades till figurer för barn, turism och underhållning. Men spåren av deras mörker finns kvar, i känslan av obehag, i berättelser som inte riktigt känns trygga, i rädslan som dröjer sig kvar trots att vi ”vet” att de inte finns.

Kanske är det därför de fascinerar oss

Kanske är det därför dom fascinerar oss

Sagoväsen påminner oss om att världen en gång var farlig, att naturen inte var vår vän och att allt inte går att kontrollera. De är rester av en tid då människan visste sin plats, längst ner i näringskedjan.

Och kanske är den mörkaste sanningen av alla denna:
Vi skapade inte sagoväsendena för att roa oss.
Vi skapade dem för att överleva.