Midnattstankar

När mörket sänker sig
Det finns en natt på året då mörkret känns annorlunda. Då skuggorna tycks sträcka sig längre än vanligt, vinden viskar hemligheter genom träden och varje knarrande ljud får hjärtat att slå ett extra slag. Det är Halloween.
En natt då barn springer mellan husen med utsträckta godispåsar och ropar ”bus eller godis”. En natt då pumpor lyser med sina urgröpta ansikten, spindelnät pryder fönstren och skelett hänger från husens fasader.
Men bakom de skrattande barnen, de flimrande ljusen och de glada skräckdekorationerna finns en gammal och betydligt mörkare historia. En historia om de döda som sägs återvända. Om andar som vandrar genom natten. Och om en gräns mellan de levande och de döda som en gång om året sägs bli så tunn att den nästan går att röra vid.
För tänk om Halloween inte bara handlar om att skrämmas?
Tänk om det är en natt då något faktiskt hittar tillbaka till vår värld?

En natt med rötter i dödsriket
Halloween har sina historiska rötter i den keltiska högtiden Samhain, som markerade övergången från sommar till vinter. För de gamla kelterna var vintern en tid av mörker, kyla och osäkerhet. Boskap slaktades, skördarna avslutades och människorna förberedde sig för den långa, kalla årstiden.
Men Samhain var också förknippad med föreställningar om att gränsen mellan de levandes och de dödas världar blev tunnare. Det sades att andar kunde vandra bland människorna under denna natt. Vissa kom tillbaka för att besöka sina familjer. Andra var kanske inte lika välkomna.
Enligt folktron kunde onda väsen och rastlösa själar röra sig fritt genom mörkret. Människor tände eldar och bar förklädnader för att skydda sig eller undvika att bli igenkända av de övernaturliga varelser som sades ströva omkring.
Det är svårt att veta exakt vilka föreställningar som låg bakom varje sedvänja, men kopplingen mellan Samhain, döden och höstens mörker har blivit en del av Halloweenens historia.
Och kanske är det just därför högtiden fortfarande väcker en särskild sorts rädsla. För även om vi i dag klär ut oss till spöken och monster för nöjes skull, finns det något uråldrigt i tanken på att de döda skulle kunna återvända. Något som får oss att undra om vi verkligen är ensamma när natten faller.

Pumpans ansikte, och det som gömmer sig bakom det
Den lysande Halloweenpumpan är en av högtidens mest välkända symboler. Men bakom det urgröpta ansiktet finns en mörkare legend. Berättelsen om Jack med lyktan.
Enligt den irländska folktron var Jack en listig man som lyckades lura djävulen vid flera tillfällen. När han till slut dog nekades han enligt legenden både inträde till himlen och till helvetet. Han blev därför dömd att vandra genom mörkret med en glödande kolbit som lampa. Jack placerade kolet i en urgröpt rova och blev känd som Jack of the Lantern, eller Jack O’Lantern.
I Irland och Skottland använde människor ursprungligen rovor för att skapa lyktor med skrämmande ansikten. När traditionen följde med till Nordamerika började man använda pumpor, som var lättare att gröpa ur och betydligt större.
Men föreställ dig för ett ögonblick att du går ensam längs en mörk landsväg. Långt framför dig ser du ett svagt ljus. Det rör sig mellan träden. Du stannar. Ljuset stannar också. Sedan börjar det sakta närma sig. Och när du äntligen ser ansiktet bakom lyktan inser du att det inte är en människa som bär den. Det är något som har vandrat i mörkret alldeles för länge.

Knackningen på dörren
Klockan är strax efter nio på kvällen. Det sista barnet har precis lämnat din trädgård. Godisskålen står nästan tom på bordet och de utställda pumporna lyser svagt i mörkret. Du släcker lampan i hallen. Äntligen blir det tyst.
Men precis när du ska gå därifrån hör du det. Tre långsamma knackningar. Du stannar. Kanske är det någon som har missat att du inte längre delar ut godis?
Du öppnar dörren. Utanför står ingen. Bara den kalla höstluften och några torra löv som virvlar över trappan. Du tittar åt båda hållen. Ingenting. Du stänger dörren och låser.
Sedan hör du knackningen igen. Den här gången kommer den inte från ytterdörren. Den kommer från källaren. Du står alldeles stilla. Det är omöjligt. Du bor ensam i huset.
Du går långsamt nerför trappan. Varje steg får träet att knarra under dina fötter. När du når källardörren är knackningarna borta.
Du lägger handen på dörrhandtaget. Det är iskallt. Du öppnar. Längst in i mörkret står en liten gestalt. Den är klädd i en svart dräkt och har ett vitt, uttryckslöst ansikte. Du känner igen kläderna.
Det är samma dräkt som barnet bar när det knackade på din dörr för en timme sedan. Men barnet hade en annan mask. Den här har inget ansikte alls. Bara två svarta hål där ögonen borde vara. Och när du tar ett steg bakåt hör du en viskning från mörkret. ”Bus eller godis?”

De dödas procession
I många kulturer har det funnits föreställningar om att de döda återvänder till de levandes värld.
I den mexikanska högtiden Día de los Muertos, De dödas dag, hedras avlidna familjemedlemmar genom altare, blommor, mat och minnen. Det är en högtid som i grunden handlar om kärlek, gemenskap och att hålla minnet av de döda levande.
Men i den mörka Halloweenfantasin finns en annan tanke. Vad skulle hända om någon som har varit död länge plötsligt återvände?
Om en gammal släkting stod utanför ditt hus och bad om att få komma in?
Om du hörde en röst som du inte har hört på tjugo år?
Och om den rösten viskade ditt namn?
Det är kanske inte själva döden som skrämmer oss mest. Det är tanken på att någon vi har förlorat skulle kunna stå framför oss igen. Men att återse någon är inte alltid samma sak som att få tillbaka den person man saknar. Ibland är det bara en skugga som har lärt sig att tala med deras röst.

När barnen går hem
Det är lätt att skratta åt Halloween när man har sällskap. När man står bland vänner, tittar på skräckfilmer och skrämmer varandra med plastspindlar och falskt blod.
Men vad händer när festen är över?
När alla barn har gått hem och husen släcker sina lampor?
När de sista pumporna har brunnit ut och gatorna ligger tomma?
Då blir Halloween något annat. Då kan ett löv som skrapar mot fönstret låta som naglar mot glas. Då kan en skugga i hallen få dig att stanna mitt i steget. Och när du ligger i sängen och hör ett svagt ljud från vardagsrummet kanske du tänker att det bara är huset som rör sig. Men tänk om det inte är det?
Tänk om någon har gått in genom ytterdörren? Tänk om någon står precis utanför sovrummet? Och tänk om du hör en röst som viskar: ”Jag vet att du är vaken.”

Den sista pumpan
Det är något märkligt med Halloween. Vi klär oss som de döda, vi dekorerar våra hem med spöken och vi berättar historier om sådant som inte borde finnas. Vi gör mörkret till en lek. Men kanske finns det en anledning till att vi alltid har varit rädda för natten. Kanske är det för att vi aldrig riktigt har vetat vad som gömmer sig i den.
Så nästa gång du går hem genom mörkret på Halloween, stanna upp en stund. Lyssna på vinden. Titta på skuggorna. Och om du hör någon gå bakom dig, vänd dig inte om för snabbt. För tänk om det inte är någon som försöker skrämma dig? Tänk om det är någon som har väntat på dig?
Och om du kommer hem och hittar en liten godisbit på trappan, trots att du inte har haft några besökare, ta inte in den. Låt den ligga kvar. För det finns gamla berättelser om att de döda ibland lämnar gåvor till de levande. Och att den som tar emot en sådan gåva kan bli skyldig att följa med dem när natten är över.
Så släck pumporna. Lås dörren. Och om någon knackar på efter midnatt, låt bli att öppna. För det är inte säkert att det är någon som vill ha godis. Det kanske är någon som vill komma in. Och den här gången kanske det inte finns någon väg tillbaka.