Stilla ord

Sitter och lyssnar på musik och kommer Johanna Gysells låt ”Osynliga sår”.

Denna låt fick mig att tänka på mina osynliga sår, som ingen kan se. Som jag inte vågar blotta för någon. Vem vill se mina sår? Vem orkar med mina sår?

Vi är vana vid att se smärta. Ett brutet ben, ett sår som blöder, en kropp som haltar. Vi vet hur vi ska reagera, vi erbjuder hjälp, omtanke, förståelse. Men vad händer när såren inte syns? När smärtan sitter djupt inne, bakom ett leende, bakom vardagliga rutiner och bakom orden “det är lugnt”? För hur ofta säger man inte dessa ord, för att man inte har modet att blotta sig? Man vill inte visa sig svag.

Psykisk ohälsa är just det, osynliga sår. De lämnar inga blåmärken som andra kan peka på, men de kan göra minst lika ont, ibland mer. Det kan vara ångest som river i bröstet mitt i natten, en tomhet som aldrig riktigt försvinner, eller en tyngd som gör det svårt att ens ta sig ur sängen.

Det svåraste med osynliga sår är att de ofta ifrågasätts, både av andra och av en själv.
“Det är nog inte så farligt.”
“Andra har det värre.”
“Jag borde bara skärpa mig.”

Men psykisk smärta fungerar inte så. Den går inte att jämföra bort eller tänka bort. Den behöver tas på allvar, precis som vilken fysisk skada som helst. För att ibland så kan den psykiska smärtan vara värre än den fysiska.

Många som bär på dessa sår blir experter på att dölja dem. De skrattar när de egentligen vill gråta. De säger “jag mår bra” när allt inom dem skriker motsatsen. För ibland känns det lättare att spela stark än att riskera att bli missförstådd.

Och kanske är det just där vi behöver bli bättre, som människor. Att lyssna utan att döma. Att våga fråga en extra gång: “Hur mår du egentligen?” och stanna kvar för svaret. Att förstå att någon kan se stark ut på utsidan men vara skör på insidan.

För dig som bär på osynliga sår:
Du är inte svag.
Du är inte ensam.
Och det du känner är på riktigt.

Att be om hjälp är inte ett misslyckande, det är ett av de modigaste stegen man kan ta. Oavsett om det är att prata med en vän, en familjemedlem eller en professionell, så är varje steg mot att öppna upp ett steg mot läkning.

Osynliga sår kanske inte syns, men de förtjänar att bli sedda.

Och ibland börjar läkningen med något så enkelt, men så svårt, som att våga säga:
“Jag mår inte bra.”