Stilla ord

Havet glömmer inget.
Det tar, och ibland lämnar det tillbaka.

Långt innan radar, fyrar och väderprognoser visste sjömän att något rörde sig där ute i dimman. Något som inte längre var levande. De kallade honom Draugen.

Vad är draguen?
I norsk och nordisk folktro är draugen en gengångare, ofta en sjöman som drunknat eller dött till havs utan att få ro. Han sägs vandra längs kusterna, stiga upp ur vattnet eller visa sig på klippor när stormen närmar sig.

Draugen beskrivs ofta som:

• uppsvälld och likblek
• klädd i trasiga sjökläder
• med tång och sjögräs i håret
• och ett ansikte som bär havets död

Ibland saknar han huvud. Ibland skrattar han.

Ett omen om död
Att se draugen var sällan en slump. Han var ett förebud. Ett tecken på att någon snart skulle dö, ofta till havs. Hans närvaro kunde betyda storm, skeppsbrott eller drunkning.

Man sa att:

• hörde du hans skrik, var det redan försent
• såg du honom i dimman, skulle havet kräva fler liv
• mötte du hans blick, följde döden efter dig

Draugen var inte bara ett spöke. Han var havets budbärare.

Den rastlösa döde
Till skillnad från många andra väsen är draugen inte nödvändigtvis ond. Han är oförlöst. En själ som inte fick begravning, som slets bort från livet och lämnades i djupet.

I vissa berättelser försöker draugen varna människor. I andra lockar han dem mot undergången. Det är oklart om han vill skydda, eller hämnas.

Kanske vet han själv inte längre.

Draugen och människan skuld
Havet har alltid varit både livgivande och dödligt. Draugen påminner oss om priset människor betalat för fiske, handel och överlevnad. Varje förlorad kropp som aldrig fick vila kunde bli något annat.

Ett väsen.

Draugen blir därför också en symbol:
för naturens vrede när människan tar för mycket
för de bortglömda
för död utan avslut

Ett skratt i dimman
Det sägs att draugen ibland hörs innan han syns. Ett ihåligt skratt över vågorna. Ett ljud som inte tillhör de levande, men inte heller de döda.

Och när dimman rullar in och havet blir onaturligt stilla, är det fortfarande många som undviker att gå nära stranden.

För man vet aldrig vad som kan stå där ute och vänta.