Stilla ord

När vintern smyger sig in, kvällarna mörknar och snön knarrar under fötterna, dyker en av Nordens mest älskade, men också mest missförstådda och övernaturliga figurer upp i tankarna: tomten.

Många tänker säkert direkt på en rödklädd julgubbe med säck på ryggen, men ursprungligen var tomten något helt annat. I den nordiska folktron var han gårdens väktare, ett naturväsen kopplat till platsen, inte julen, och definitivt inte Coca-Cola-röd.

En liten man med stor makt

Förr så beskrevs tomten ofta som en liten, gråklädd figur, ungefär lika stor som ett barn. Han bar yllekläder, hade långt skägg och en röd mössa, inte för att vara festlig, utan för att synas i snön.

Han var inte en figur man skojade med. Tomten hade ett hett temperament, och om han kände sig dåligt behandlad hitta han på hyss, bland annat:

Knyta kor i omöjliga knutar

Låta mjölken surna

Skrämma husdjur

Till och med lämna gården helt, med otur som följd.


Men om du visade respekt, tog hand om gården och gjorde rätt för dig, då kunde tomten bringa tur, friska djur och god skörd.

Gröten – mer än bara mat

En av tomtens viktigaste traditioner är julgröten. I folktron var detta inte bara mysig tradition, utan ett heligt avtal mellan tomten och människorna på gården. Ett fat med gröt, gärna med smörklick, visade tacksamhet.

Glömde man smöret, kunde tomten bli så arg att han kastade allt upp och ner i stallet. Men gav man gröten med hjärta och respekt, då fortsatte han vaka tyst i mörkret.

Ett väsen nära människan

Tomten är fascinerande just för att han befinner sig mellan världarna. Han är inte helt människa och inte helt naturväsen. Han står mitt i människans vardag, i ladugården, på gårdsplanen, i loftet och påminner om att naturen och livets rytm var något att respektera.

Kanske är det därför han fortfarande lever kvar i vår fantasi.

Tomten idag

Idag är tomten ofta en blandning av folktron och den moderna jultomten. Han är snäll, vänlig och förknippad med gåvor snarare än disciplin. Men i många berättelser, filmer och böcker återvänder de äldre dragen: den mystiska, tysta väktaren som ser allt, och inte glömmer något.


Så nästa gång julnatten blir kall och stjärnorna tindrar…

… och du råkar höra ett svagt steg på gårdsplanen eller ett knarr i taket – vem vet?
Kanske är det gårdstomten som vandrar runt och ser till att allt är i sin ordning.

Och om du har lite risgrynsgröt över.
Då vet du precis var du ska ställa den.